Är det okej att säga ”grabbar” och ”tjejer” i skolan? Eller borde alla barn tilltalas på ett könsneutralt sätt? Ska det biologiska könet betraktas som ett problem – eller som en tillgång?
Just nu pågår ett gigantiskt socialt experiment i svensk förskola och skola. Det kallas för "normkritisk pedagogik", och har de senaste åren lanserats på bred front av RFSL, RFSU och ett antal statliga myndigheter.
Nätverket för samlevnad och sexualitet (NfS), som bildades 2013 och samlar företrädare från kyrkan och andra delar av civilsamhället, har tidigare reagerat på hur dessa organisationer har tillåtits prägla den svenska sex- och samlevnadsundervisningen.
Faktum är att vi bildades just för att bidra till en breddning av hur dessa frågor presenteras i det offentliga Sverige. Därför är det också med förvåning som vi konstaterar att den offentliga debatten om den normkritiska pedagogiken har varit så pass frånvarande.
http://www.svt.se/opinion/nfs-om-normkritisk-pedagogik
När minoriteten tar majoriteten som gisslan
Den 12 november publicerade NfS rapporten När minoriteten tar majoriteten som gisslan.
I vår förra rapport – Naturkunskap – icke godkänt! – kunde vi från NfS sida konstatera att det är normkritiken som är det ”stora nya” i gymnasieskolans sexualundervisning. Syftet med denna rapport har därför varit att fördjupa såväl researchen som analysen gällande detta fenomen. Framför allt försöker vi bena ut vilka konsekvenser som normupplösningen i allmänhet och den normkritiska pedagogiken i synnerhet håller på att få för vårt samhälle i stort – för vår självförståelse, för våra relationer och för de barn och ungdomar som försöker orientera sig i det nya landskapet.
https://samlevnadochsexualitet.wordpress.com/forskning-rapporter/nar-minoriteten-tar-majoriteten-som-gisslan/
Vår slutsats är att många av dessa konsekvenser är djupt olyckliga, och att vi kan vänta oss en starkt negativ inverkan särskilt på den unga generationen – med den galopperande psykiska ohälsan som ett av de mest illavarslande exemplen.
