Vad händer sen?

I en euforisk empatiyttring vill nu många hjälpa till i den kaotiska flyktingström som drar igenom Europa.
Insamlingar, manifestationer och frivilliga i ett kort ögonblick av vigörvadvikankampanj.
De flesta länder i Europa släpper igenom flyktingarna utan att bry sig om Dublinförordning och EU:s krav på asylprövning. Man låter flyktingarna vandra vidare i en aldrig så sinande ström, bara man slipper ta hand om dem.
Om det hade funnits det minsta stake i EU hade man ordnat uppsamlingsläger på platser dit flyktingarna anländer och därefter slussat ut dem på ett säkert sätt med buss, båt, tåg eller flyg till Europas länder efter en rättvis fördelningsmodell, där man väger in flyktingarnas önskemål med mottagarlandets möjligheter.
Ett problem måste angripas vid källan och inte som nu när människor påbörjat sin vandring eller redan står i farstun.
Nu blir det mänskligt lidande, kaos och orättvis fördelning mellan länder .
Vår regering omfördelar biståndspengar och tar från de fattiga och svältande, bara för att klara av de inhemska flyktingkostnaderna.
Utsatta grupper ställs mot varandra och de som är längst bort och i störst behov får klara sig bäst de kan.
En regering som har tunnelseende, pratar strunt och yrvaket svamlar i nattmössan utan vare sig plan B eller C gör om möjligt problemet ändå större.
Behjärtansvärd akuthjälp i all ära men vad händer sen …

Sven-Åke Runelid

Rådstugeparken

Håkans Sandbergs förslag om nuvarande Plantaget ger ett historiskt  stöd till hur platsen användes en gång i tiden.
När vi nu kostar på den gamla delen av Plantaget ( den nya blev mycket bra) får vi inte glömma historiens vingslag.
En modern paviljongarena under det gamla Rådstugetaket ger en  historisk förankring i tid och rum och förtar inte nuvarande förslag.
Övriga ytor kan säkert behållas och ge en lummig grön oas, som kan användas till annat än en fotbollsplan.
Slottsparker i all ära men något slott har aldrig funnits på platsen. Däremot ett torg och en Rådstuga.
Redan för 70 år sedan (1945) försökte den dåvarande trädplanteringsbestyrelsen att ändra namnet till Rådhusparken.
Namnet är en sak. Historien däremot är en viktig sak, som vi har ansvar att bevara.
Bra jobbat Håkan Sandberg och Margareta Nilars, ni behöver inte stå vid den skampåle, som en gång fanns på platsen.

Sven-Åke Runelid

Att segla under falsk flagg

Grattis Åmåls kommun och alla inblandade för det lyckade beslutet att ta hit Ostindiefararen. Den kom, sågs och segrade med den svenska fanan stolt vajande i aktern. Där tänkte Ni rätt.
När det gäller pride-fanan, som nu vajar på kommunhuset, så måste någon eller några haft otur i tänket.
På alla officiella byggnader och fartyg flaggar man med den fana under vilken man styr ”skutan”.
Vita Huset, Kreml, Riksdagshuset och alla regeringsliknande byggnader hissar stolt den officiella flaggan.
Vi gick till val för att välja de som vi anser bäst lämpade att styra vår kommun. HBTQ rörelsen fanns inte med på någon valsedel och om det inte skett någon form av palatsrevolution i kommunhuset, så är det inte under pride-fanan som fullmäktige tar sina beslut.
Vi får inte bli så flata att vi suddar ut vår tillhörighet och börjar hissa flaggor på vår representationsbyggnad för regnskogens bevarande, världsnaturfonden eller den mänskliga rasens mångfald, bara för att någon tycker det känns storsint.

Ni som beslutar skall göra det under vår officiella fana. Symboliska flaggor av andra slag finns det gott om flaggstänger till.

Sven-Åke Runelid

Utrotningshotad särart

Homo Sapiens homogren hyllas genom regnbågens alla färger, med flaggor, parader och nya profilfoton på Facebook.
På en av de officiella flaggstängerna och på kommunalhuset vajar deras fana i Åmål.
HBTQ gruppen är på framkant och syns, hörs och blir allt populärare i vår tids livskultur.

Däremot är det ingen som flaggar för gruppen gifta, heterosexuella par som levt tillsammans i över 40 år eller mera.
De borde också premieras med himmelsblå flagga och guldstjärna, parader, facebookfoto och sättas upp på världsnaturfondens lista över utrotningshotade arter innan de helt försvinner.
Troligen ser ni de sista paren, som häckar i vårt samhälle.
I kommande generationer finns de kanske inte kvar.

Homo Sapiens homogren får naturligtvis finnas, men varför måste bara de få denna euroforiska uppmärksamhet.
Den något mer homogena hetrosexuella pargruppen borde också framhävas innan den dör ut.
Åtminstone borde det dokumenteras i historieböckerna tillsammans med andra utdöende storkpar eller i sagoböckerna där barnen kan läsa:
Det var en gång ett par…
Sven-Åke Runelid

Kravlöst gränsöverskridande.
Att tycka till om den oreglerade invandringen blir ofta en upprepning av vad de flesta redan tycker, men ingen gör något åt. Att med öppna hjärtan och stängd hjärna ta emot alla flyktingar skapar problem för kommuner, som inte har en chans att klara av tillströmningen.
Vi kan inte ta emot och bara förvara och stoppa undan alla flyktingar och hoppas att de skall sitta snällt i någon nedlagd militärförläggning och därmed vara tacksamma oss i all framtid.
Öppna era hjärnor politiker och sluta med ert strutsliknande beteende.
De enda som tjänar på denna naiva huvudlösa hantering är hyresockrarna, som äger flyktingbostäderna och SD.
Ställ krav !!!
Att om du kommer till Sverige och söker asyl gäller följande…
Idag gäller omvänd ordning och det är oftast flyktingarna som ställer kraven och testar var går gränsen. De vet. De kan. De har facebook. De har mallar på internet och kan knepen. De är inte dumma. De har rest långt för att nå Sverige. Det har kostat dem både kraft och pengar, en prestation väl värd att beundra.
Att vara kravlöst snäll är inte snällt, varken mot flyktingarna eller oss själva.
Alla talar om det. Alla har synpunkter, tycker, ondgör sig och ojar sig.
Vad gör vi nu lille du, som man säger i Danmark, ett land som har förstått problematiken och gått före med att ställa krav, som vi borde ta efter, som en god broder i Norden.
KOM IHÅG att det är inte flyktingarnas fel, så intet ont skall falla på deras axlar, utan felet är helt och hållet vårt eget.
Denna form av missriktad vänlighet skapar osäkerhet hos flyktingarna , kaos i kommunerna och bildar ghettoliknande förorter I Städerna och det är bara vi själva som kan rätta till det.
Att ställa krav är en bra början till självhjälp.

Sven-Åke Runelid

PS. Sänt till regeringskansliet och Migrationsminister Morgan Johansson. DS

Vad tycker du?

Efter 200 år av fred har vi naiva svenskar invaggats i en falsk säkert i tron att intet ont kan vederfaras oss.
Nu när ryssen, IS, tiggare, flyktingar och andra orosmoln hopar sig över Sveriges himmel, så hukar vi i våra kulor bakom gardinerna och ser hur världen utanför blir annorlunda.
Vi vill helst inte tala om det och i vart fall inte säga vad vi tycker.
För tycker gör vi, men orden fastnar och faller tyst som i en dröm . Vi är rädda för vad folk skall tycka om vi skulle våga trycka det vi tycker
Plötsligt väcks vi upp med ett ryck av Alice Teodorescu i GP, som tack vare sin invandrarbakgrund räddar oss från vår uttrycksvånda och skriver vad vi andra tycker men inte vågar säga. Men nu ska jag tycka till:
Jag tycker att invandringen borde kvoteras och regleras bättre, så att vi inte bara förvarar människor utan chans till integration. Människor med invandrarbakgrund som känner utanförskap och skapar egna små samhällen i samhället. Parallella blandkultursamhällen med egna regler och affärsmetoder, där marknadsandelarna fördelas med hjälp av vapen.
Jag tycker att tiggeri skall förbjudas.
Jag tycker inte att IS-krigare skall få återvända till Sverige och få en immunitetsstämpel från mord och övergrepp bara för det skett i annat land.
Jag tycker inte om att Ryssen mullrar i öster.

Nu känns det bättre. Tack Alice.

Sven-Åke Runelid

De riksdagsledamöter som föreslår att det organiserade tiggeriet skall kriminaliseras har troligen bara lyft frågan, för att ifrågasätta om det omfattande tiggeriet i Sverige blivit ett problem, som måste hanteras i laga ordning .
De politiker jag talat med i Åmåls kommun anser att tiggeriet är besvärande men de vill inte ta upp frågan eftersom man då riskerar att bli anklagad för att vara en cynisk obarmhärtig rasist.
Regler för penninginsamlingarfinns i ordningslagen, men en domare i Södertälje fick kalla fötter och lyckades kringgå lagen med motiveringen att passiv penninginsamling inte omfattas av ordningslagen.
Hur svårt kan det bli?
De människor som vistas inom kommunen och far illa eller saknar medel för sitt uppehälle skall hjälpas via socialtjänstlagen, i vilken det finns reglerat kommunens ovillkorliga skyldighet att ge dessa personer den hjälp de behöver för att kommavidare i livet. Hur hjälpen skall ges får bedömas från fall till fall.
I kommunen finns även lokala ordningsföreskrifter omfattande vilka regler som skall gälla inom kommunen. Ett exempel är §13 vilken innehåller förbud att inom ett begränsat område förtära alkohol. En paragraf som tillkom när medborgarna tyckte det var olustigt och besvärande att se människor supa inom de centrala delarna av Åmål.
Medborgarna känner sig nu besvärade av att se tiggare. En del ger pengar andra inte.
Rätt eller fel? Men eftersom det uppstår ett olustbetonat problemmöte för medborgarna så måste det regleras.
Vi kan inte mäta utslagna grupperingar av människor mot varandra men det bör vara lika villkor för alla .
Ett tillägg i de lokala ordningsföreskrifternas §13, att även tiggeri inom det aktuella området skall förbjudas, ger åtminstone den möjligheten att med lagligt stöd ledsaga tiggarna till Socialkontoret.

Om inte de lagar som finns användes som lagstiftaren tänkt och ingen politiker vågar ta i frågan av populistiska skäl,  uppstår ett moment 22-liknade scenario likt katten kring het gröt.
Att hänvisa till Jesus bergspredikan och den barmhärtige samariten är visserligen mänskligt men i fel ordning
Därför lämnar jag in ett medborgarförslag för att väcka frågan om ingen annan vågar.

Sven-Åke Runelid

Myntets baksida

De flesta verksamheter bygger på lönsamhet.
När den nya sexköpslagen kom blev det olönsamt att gå på gatan eftersom ingen längre fick köpa det man kunde erbjuda.
Idag kan det verka ”lönsamt” att sitta på gatan när man ser alla tiggare.
 De sitter från morgon till kväll och utgör numera ett mer eller mindre normalt inslag i gatubilden. I min barndom gick tiggarna på landsvägen och kallades luffare. 
Tiggeri är inget nytt fenomen, men det är ett fattigdomsbevis ovärdigt vårt välbärgade samhälle . Vi blir illa berörda när fattigdomen plötsligt dyker upp framför våra ögon och det känns besvärande och stör våra sinnen.

Gör vi oss själva och dessa människor en otjänst, när vi skänker en slant och uppmuntrar till fortsatt verksamhet eller ska vi sluta att skänka pengar och därmed göra tiggeri olönsamt?
Skall vi förbjuda tiggeri och istället skänka pengar via hjälporganisationer med förhoppning att pengarna kommer till de mest behövande?
Det är klart att vi har råd att skänka av vårt överflöd men skall det ske via en pappersmugg utanför Systembolaget?
 Själv har jag svårt att passera utan att skänka en slant, vilket just då känns rätt.
Men blir det fel, om jag därmed medverkar och stödjer en förnedrande verksamhet.
Vi har resurser att hjälpa men det kanske vore bättre att lämna bistånd till självhjälp i deras hemland så slipper de sitta på gatan och förlita sig på våra allmosor.

Sven-Åke Runelid